”Bara törstig.”
Någon skrattade.
”Vad händer?” Rickard nickade mot männen som skrattat medan han skruvade på locket på vattensäcken och började stuva tillbaka sina saker med skakande händer. Det var de fem mördarna.
Fienden. De var ‘soldater’ ur UPC-gerillan. De hade blodiga kläder
och machetes.
De tuggade khat och de var alla yngre än Rickard.
”De säger att de inte hade med detta att göra, att de kom hit precis före oss.” Jocke skakade på huvudet. ”Fransoserna har snackat
med dem och försökt identifiera dem...” Han tystnade.
De tittade kort på varandra innan Jocke sträckte fram handen
och hjälpte Rickard upp på fötter.
”Så vi ska bara släppa dem...” Det var egentligen inte en fråga,
att tillfångata dem ingick inte i deras uppdrag och det visste han.
Sveriges militära elit, Särskilda Skyddsgruppen och Fallskärmsjägarnas Insatskompani, var där tillsammans med en fransk elitstyrka i fredsframtvingande syfte på uppdrag av FN. Men de hade inte
befogenheter att göra någonting åt den här knarkande samlingen
mördare och våldtäktsmän. Särskilda jävla skyddsgruppen. Skydd
för vem? Här hade de kommit för sent, men nästa by då? Han
förstod att det inte var läge att frihetsberöva männen men både han
och hans kollegor förstod samtidigt att de genom att släppa dem
sannolikt dömde ytterligare byar och fler civila till samma behandling som just drabbat den här byn. Rickard sjönk ned på knä och
kräktes upp vattnet igen. Han måste ha druckit för hastigt. Fy fan.
Operation Artemis blev en politisk och militär framgång.
För honom blev det början till slutet.
2
2