Hon förklarade då som om han vore ett barn att det fanns gott
om militär personal i Bagdad som kunde hjälpa dem om de mot
förmodan skulle behöva hjälp.
Denna naiva inställning satte ny fart på Rickards humör och
så fortsatte det större delen av natten tills en förbannad granne i
pyjamas knackade på och hotade att ”ge dem en vinge” om de inte
höll käft.
Sandra bestämde sig då för att det var slutdiskuterat, tog på sig
skorna och gick. Rickard sprang efter och hann precis kasta sig in i
hennes bil innan hon rivstartade.
De tillbringade ett par tysta timmar tillsammans medan Sandra
beslutsamt körde tillbaka till Stockholm. Rickard satt lika beslutsam helt tyst tills de lämnat av hyrbilen på macken vid rondellen i
förorten väster om Stockholm.
”Sandra...”
Hon hade börjat gå mot övergångsstället men stannade och
vände sig om. Hon såg ut att frysa, hon var inte klädd för den
tidiga vårmorgonen. Det var inte han heller insåg han och började
gå ikapp henne.
”Du vet att jag blir förbannad för att jag blir orolig för dig.” Sandra suckade irriterat och började gå igen.
Han nådde fram till henne vid trafikljuset och tog henne om
handleden. Hon stannade igen men fortfarande med ryggen vänd
mot honom.
Det var en stjärnklar natt och frosten låg som en skorpa över
landskapet. Vägen låg öde.
”Vi har gåshud...” konstaterade han tomt efter att tystnaden
dragit ut på tiden.
Hon stirrade på honom en kort stund, osäker på om hon hört
rätt.