13 mars 2004, Lördag
Bagdad International Airport
Det var en klassisk österländsk toalett. Ett hål i golvet och två rostfria handtag att hålla sig i.
Vad i helvete höll han på med? Nu var han ju precis där han
lovat sig att aldrig mera vara. Hade han haft sin kära syster Sandra
där just då hade han förmodligen knockat henne och fört henne
hem till Sverige med våld. Fan,fan,fan,fan...
Han satte sig ned på golvet med händerna för ansiktet, lutade
sig mot väggen och blundade.
Sandra hade ringt en stund efter att Jocke hade åkt på söndagen.
Hon hade låtit obesvärad på ett krystat sätt som fick Rickard att tro
att Jocke måste ha ringt henne och skvallrat. Han kunde väl knappast klandra Jocke för det, han hade nog själv gjort samma sak om
det varit ombytta roller. Hon ringde från bilen och var redan på
väg sade hon. Hon hade tydligen glada nyheter som hon inte ville
ta per telefon.
Eller hur.
Han ville egentligen inte att hon skulle komma ner men hade
sedan resignerat när han insett att hon tänkte komma oavsett vad
han sade. Som vanligt. Ett par timmar senare ringde hon på dörren. Hon kramade honom längre än hon brukade och hon var
tårögd när de släppte varandra.
Värktabletterna, brevet och whiskyn hade han stoppat tillbaka i
sina respektive skåp redan efter deras telefonsamtal.
Han hämtade Cola ur den nästan tomma kylen och de slog sig
ned i soffan.
Hon hade köpt med sig pizza men Rickard satte nästan första
tuggan i halsen när hon utan förvarning stolt konstaterat ”Jag ska
till Bagdad!”.
Efter en stunds hosta och ryggdunk upprepade hon den glada
nyheten. Rickard slängde ifrån sig pizzan och så inleddes deras
39
45