7 mars 2004, Söndag
E18 västerut
”Okej lillebror, vi ses om ett par timmar!” Sandra lade ifrån sig mobilen mellan sätena medan hon passerade Kalhäll. Hon tog ett djupt andetag och försökte koncentrera sig på trafiken. Rickard hade
låtit som om han var på väg att börja gråta, det var inte likt honom.
När Jocke hade ringt henne, de hade bara träffats ett par gånger
tidigare, hade hon först tänkt att han måste ha missförstått Rickard. Inte en chans att Rickard skulle vara i så dåligt skick. Jocke
hade till och med sagt att han var rädd att Rickard kunde komma
att skada sig själv. Jocke var tvungen att åka till jobbet men tyckte
att det kändes jävligt osäkert att lämna Rickard själv. Det var söndag kväll men hon hade ingenting inplanerat de närmaste dagarna
utom att packa, det hade förresten inte spelat någon roll. Bilen
hade hon hyrt på macken nere vid Råckstarondellen och snabbt
lämnat stockholmsförorten bakom sig.
Hon visste ju att Rickard mådde piss och att han sagt upp sig
men inte fan hade hon trott att han mådde så dåligt! Typiskt Rickard att bara hålla käft och köra på. Så hade han gjort när deras
föräldrar dog också.
Hon mindes den dagen. Hon hade varit på väg hem till en
kompis efter jobbet. Hon jobbade som kassörska på Konsum sedan ett par år då. Hon hade varit så jävla skoltrött efter gymnasiet
och sedan snabbt vant sig vid att ha en inkomst.
Till skillnad från Rickard hade hon inte haft några som helst
planer på att plugga vidare. Efter lumpen som Jägare hade han
skickat ansökningar till alla sjuksköterskeutbildningar i och runt
Stockholm. Han ville bli ambulanssjukvårdare.
Hon hade kommit hem till Lena. Hon hade haft med sig en
flaska vin som de skulle dela på innan de skulle gå ut. Telefonen
hade ringt och Lena hade svarat. Det hade varit Rickard. Deras
föräldrar hade varit med om en bilolycka och förts till Karolinska,
36
41