ögonen och gick mot badrummet för att göra sig i ordning. Om en
timme skulle han möta upp Jocke och ytterligare ett par kollegor
– före detta kollegor rättade han sig, för att dricka ’begravningsöl’
när de nu förlorat en kamrat, honom. Lika bra att de tog farväl
idag, under de här förutsättningarna. Om de bara visste. Rickard
hade inga planer på att svika några fler, det hade han gjort tillräckligt. Efter den här sista kvällen var det slut med det. Nu gällde det
bara att hålla masken, att inte börja babbla för då var ju risken
stor att hans kollegor inte bara tyst skulle acceptera hans problem
längre.
En beslutsamhet sänkte sig över honom och han kände sig på
något vis lättad när han satte på duschen och lät vattnet skölja bort
tårarna som han inte ens märkt att han fällt.
När Rickard vaknade nästa morgon kändes det som om all vätska
hade lämnat hans kropp och gömt sig i blåsan.
På skakiga ben och med sprängande huvudvärk skyndade han
mot toaletten, som var låst.
”Jocke.” Rickard knackade på dörren och ryggade undan för sin
andedräkt. ”Hörru, jag måste pissa.” Det började bli bråttom.
Låset skiftade till grönt och en blek, lidande Jocke stapplade
utan ett ljud mot soffan med en filt runt sin nakna kropp.
Rickard kunde inte låta bli att skratta förrän hans blåsa påpekade att det inte var någon bra idé.
Efter att ha lättat på trycket, hämtat en påse, två glas Ramlösa
och snus satte sig Rickard i fåtöljen bredvid soffan med ett stön.
Satan vad de måste blivit fulla igår. Och tydligen hade kvällen inte
slutat som han tänkt.
”När kom vi hem?” frågade han utan att egentligen förvänta sig
något svar. ”Gjorde jag något dumt igår?” Han försökte låta obesvärad. Vad hade han sagt? Varför hade Jocke följt med och sovit på
soffan när han hade en egen lägenhet bara 15 minuters promenad
bort?
Jocke tittade på honom och andades tungt. ”Du bjöd på tequila
klockan tre...”
”Oh fan. Då kanske jag ska göra rätt för mig och bjuda på pizza
också...” Rickard reste sig och gick mot sovrummet medan Jocke
38
33