2 mars 2004, Tisdag
Norr om Bagdad
”Så de stod där och bara pratade med varandra fast du hörde allt
de sa?” Brorsonen skrattade för sig själv. ”De anade nog inte att du
talade engelska. De underskattar oss alltid.”
Jamil och brorsonen satt i ett mindre hus, som liksom huvudbyggnaden gränsade mot gräsplanen där bilarna stått. Hans brorson hade gjort det till sitt när hans far omkom, medan hans mor
och yngre syskon fortfarande bodde i det större huset.
”Ja, och jag tyckte inte om det.” Jamil var bekymrad över vad
han hört utlänningarna tala om när deras ledare, Caleb, varit inne
i huset med brorsonen.
Hans brorson skrattade. ”Berätta. Vad sade de då?”
Jamil skakade på huvudet och tvekade kort. ”Jag tycker att du
ska dra dig ur det här. Jag tycker inte om att du hjälper legosoldaterna att tjäna pengar på verksamhet som skadar vårt land. Du
skulle ha berättat att de var västerlänningar! Att hjälpa motståndsrörelsen är en sak, men de här legosoldaterna... Det är något annat. Det för olycka med sig.”
”Det för med sig pengar som går till min mor och mina syskon.
Det för med sig pengar till motståndsrörelsen.” Hans brorson var
åter svart i blicken. Han hade aldrig tyckt om att bli tillrättavisad.
”Ja, men också...” Jamil hann inte längre innan han blev avbruten.
”Vet du vad bensin kostar sedan invasionen? Hur svårt det är
att få tag i? Jag har inte haft råd att driva min fars plantage, vet du
hur det känns? Jag behöver få in pengar till familjen och jag tar
pengarna oavsett varifrån de kommer! Legosoldaterna betalar bra
för att jag ska föra deras last till min kontakt på flygplatsen och en
stor del av pengarna ger jag också till gerillan. Jag tar inte allt själv,
jag stöttar Fedayeens kamp på det enda sätt jag kan. Jag är ingen
krigare.” Brorsonen vände bort blicken som om han skämdes.
27
31