som stör mobiler och annat för att buset inte ska fjärrutlösa bomber på oss, så mailen är nog det som gäller.”
”Tack” Rickard tog emot kortet. ”Men jag är klar med det här
nu. Ska lägga det här bakom mig.”
”Kom igen!” Harald verkade uppriktigt förvånad. ”De flesta har
nog 9/3-kontrakt som jag men man kan säkert förhandla om det.”
Han vände sig mot Joe för att få stöd men han var upptagen med att
vifta efter en fluga och hade ändå inte förstått ett ord av vad de sade.
”För dig blir det inget problem.” fortsatte Harald och klappade till
Rickard på axeln med baksidan av handen. ”Fast lika bra pengar
som jag får du inte, du kommer ju från ett sånt där fredsälskande
land. Men jag kan kolla om vi behöver någon medlare…” Rickard
kunde inte låta bli att le.
”Ja, det där med kommunikation och skapa en vänlig atmosfär
har ju aldrig varit din grej vad jag vet.” fortsatte Rickard. Joe hade
lyckats fånga flugan och krossade den långsamt mellan fingrarna
med ett litet leende.
”Som jag sa; tack men nej tack.”
Jocke var på väg tillbaka mot dem nu med en påse i ena handen
och två isglassar i andra, vapnet hängde precis som Rickards i slingan längs vänstra sidan.
Haralds amerikanska kollegor ropade på dem att det var dags för
uppsittning. Harald suckade.
”Nåja, men vi skulle behöva lite folk som inte är analfabeter
också.
”Hör av dig när du bestämt dig.” Harald sträckte fram handen
och Rickard fattade den.
”Jag har bestämt mig, men det var kul att se dig igen.”
Joe och Harald sade hej då och svenskarna stod en liten stund
och tittade efter dem innan Jocke i ovanligt bekymrad ton gav uttryck för sina tankar