något amatörmässigt sätt, välkomnade dem och sattes i arbete med
iordningställandet av ambassadområdet. De två veckorna passerade utan incidenter trots att de dagligen hörde skottlossning och
detonationer i staden. UD-folket, Ove och Anita, anlände planenligt och dumpades i Zonen för att sedan stanna där, vilket var helt
okej med Rickard.
Dagarna på ambassaden präglades av rutin. De gick igenom
bilarna varje morgon för att se att ingen rört dem sedan de sist
använts. De patrullerade långsamt runt utanför ambassadområdet
innan solen gått upp och letade efter spår som kunde indikera att
någon visat extra intresse för dem under natten; nya fotavtryck intill muren, cigarettfimpar som indikerade att någon stått still på
en plats under en längre tid och liknande. Rickard lärde sig registreringsnumren på bilarna som stod parkerade i kvarteret för att
snabbt kunna identifiera de som inte hörde hemma där. Om något
hände ambassaden under deras vistelse skulle han inte behöva känna att det berodde på deras bristande insatser. Jocke hade tyst accepterat Rickards sammanbitna sätt att möta vardagen, men Rickard visste att Jocke var mer bekymrad för honom än han visade.
Rutinerna resulterade i att de båda sovit mindre än de borde ha
gjort vilket skapade ytterligare en underton av ångest och dåligt
samvete hos Rickard. Han hade aldrig tidigare längtat så efter att
ett jobb skulle ta slut.
16
19