Februari 2004
Irak
Rickard och Jocke hade nått Kuwait efter ett byte i Frankfurt och
hade planenligt mött upp sin tyska kontakt och kvitterat ut pansarbil, en uphottad och förstärkt Toyota Landcruiser Prado och annan utrustning som skeppats med båt från Bremerhaven i Tyskland
tre veckor tidigare. Då de var civilklädda för det här jobbet hade
deras kontakt känt sig tvungen att dubbelkolla deras identiteter,
som om bristen på uniform ökade risken att de var bedragare. Tydligen stämde deras uppgifter för de fick nycklarna till bilen.
Den var i totalt nyskick, de fick se till att skita ner den ordentligt
innan de nådde Bagdad om den skulle ha en chans att smälta in.
Nästa steg var att ta sig upp till Camp Buehring i nordvästra
Kuwait där de bland annat skulle kvittera ut vapen och annan materiel. De kom fram till den isolerade ökenbasen nästan ett dygn
tidigare än planerat och kunde tillbringa en lugn kväll och förmiddag med Burger King, film och ett par timmar på gymmet. Dessutom skadade det inte att få ytterligare tid på sig att i lugn och ro
acklimatisera sig. Ökenhettan och dammet hade de blivit varnade
för men de hade båda varit i Afrika och Afghanistan, de trodde att
de visste vad som väntade. Irak var en helt annan hetta och det var
fortfarande bara tidig vår.
Konvojen de skulle göra sällskap med bestod av sex stycken lastbilar, ägda av det kontrakterade civila företaget Kellog Brown &
Root, fulla med Bajamajor och andra hygienartiklar. Den vaktades
av en pluton på 24 soldater i sex Humvees. Bilarna var bestyckade
med kulsprutor i kaliber .50 men en hade istället en granatspruta
av modell mk19. Sammanfattningsvis en ganska betryggande eldkraft inför de kommande femtiofem milen i fientlig terräng.
Det visade sig också att en reporter skulle ansluta till konvojen.
Han kom från New York, hette Ben Hixon och var av sorten som
pratade mer än han frågade vilket passade Rickard och Jocke bra.
13
15