i partiet från att inneha offentliga poster i samhället... Hur många
lärare, läkare, professorer och polischefer fick inte lämna sina jobb
för det?” Han tittade på Jamil som nickade instämmande medan
han rökte. ”På sätt och vis...”, fortsatte brorsonen ”...har han hjälpt
oss i motståndsrörelsen mer än någon annan. Många kom ju till
oss när de fått sparken.” Han log och skakade på huvudet. ”Men
motståndsrörelsen behöver all hjälp vi kan få om vi ska kunna ta
tillbaks vårt land från Bush och Sionisterna.”
Jamil frustade. ”Du låter som dem.”
”Det är ju sant. Tycker du inte det, farbror? Du har fler skäl än
de flesta att hata dem.” Det fanns en hotfull underton i frågan,
hans brorson hade verkligen förändrats det senaste året. Han bråddes på sin far. Jamil suckade igen, drog ett sista bloss innan han
slängde fimpen på marken och trampade på den. Han ville bara att
den här natten skulle vara över men konversationen fick honom
åtminstone att tänka på annat medan de väntade.
”Jag tycker att det är bra att vi äntligen blivit av med Saddam.”
Jamil harklade sig och fortsatte. ”Amerikanarna bär inte skulden
för kriget, det gör han. Saddam bär skulden för min familj, men
amerikanarna bär skulden för situationen som den är nu.” De stod
tysta en stund och lyssnade till natten innan Jamil tog ny sats.
”Kriget var nödvändigt för att bli av med Saddam och krig
kräver offer. Gud tog min familj, tog mitt jobb och mitt gav mig
ett nytt. Det var priset jag behövde betala, mitt offer, för att vårt
folk och vårt land ska få det bättre igen. Du ska se att Han har en
plan för mig som för oss alla.”
Ett ljussken fick dem att vända blickarna söderut. Två par
strålkastare skumpade sakta upp för vägen som ledde till plantagen. Jamil hade svårt att få fram en ny cigarett, hans händer
skakade med förnyad kraft och han kände en ny våg av adrenalin
banka i bröstet. Han kom på sig själv med att hålla andan medan
bilarna rullade in på gårdsplanen.
Brorsonen tog ett djupt andetag. ”Det är dags.” Han klev fram
för att möta fordonen. Jamil kände hur benen inte riktigt ville lyda
och situationen kändes overklig. Han smekte handen över sin pistol och gick efter.
Bilarna ställde sig på varsin sida om den lilla gårdsplanen utan
12
10