2 mars 2004, Tisdag
Norr om Bagdad
Jamil hade redan ont i halsen men nerverna krävde en cigarett till.
Händerna skakade så han hade svårt att tända den. Han tittade
upp i den irakiska natten. En sådan stjärnhimmel såg man sällan i
staden, även om det blivit oftare sedan USAs ockupation. Bagdad
låg ofta strömlös och tyst nu för tiden. Inte så mycket på grund av
bomber, det var kriminella som stal koppar från kablarna.
Hans brorson stampade med fötterna mot marken bredvid
honom och drog jackan tätare omkring sig. Klockan var snart tre
och ingen hederlig människa borde behöva vara vaken så dags.
Hederlig.
Jamil rynkade pannan och hostade upp lite tjära. Hans brorson rättade till geväret som han hade över axeln och nattens allvar
gjorde sig åter påmint. Jamil greppade omedvetet sin tjänstepistol
lite hårdare.
”De borde vara här snart...” Brorsonen såg inte nervös ut men
även han hade rökt mer än vanligt under natten.
”Insh’allah.” Jamil ryckte på axlarna.
”Min far skulle verkligen uppskatta att du är här. Jag uppskattar
det, jag vet hur svårt det är för dig.” Brorsonen tittade på honom
och bekräftade vad han just sagt med en nick. Han talade med den
dämpade röst människor av någon anledning använder om natten.
Som om rymden ovanför gjorde honom mer ödmjuk, tänkte Jamil
och suckade.
”Ja, det är svårt. Jag är inte längre tjänsteman på Saddams
utrikesministerie, jag har andra plikter nu.”
Hans brorson nickade. ”Polis. Vem hade trott det?” Han skakade
på huvudet och var tyst en liten stund. ”Bremers av-baathifikering
ställde till det mer för vårt land än själva invasionen gjorde. Man
var ju tvungen att vara med i Saddams parti om man skulle kunna
göra någon sorts karriär.” Han fnös. ”Förbjuda alla som varit med
9
11